Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Förra veckan fick jag för mig att skicka ett brev till min pojkvän, så jag slog på stort och skickade ett paket. Det var inte mycket, men en stor marabou chokladkaka, och två påsar sura ahlgrens bilar. Hans absoluta svenska favoritgodis. Självklart berättade jag inte om det så igår kom överraskningen till honom på posten :)

Jag har nog inte berättat det, men sista dagen på mitt utbytesår så vaknade jag av frukost på sängen! CJ hade stekt amerikanska pannkakor, french toast och äggröra. CJ hatar ägg och vägrar pussa mig när jag ätit det, det är så mycket han hatar det.. haha. Hur som helst hade han googlat recept på äggröra och gjort det :)

Nåja, saken med inlägget är att små överraskningar som ett brev eller frukost på sängen betyder så mycket, fast det är så lite :)

Hur känns det att efter ett år på distans? Trodde du att ni skulle klara det så länge?

Jag vet faktiskt inte vad jag trodde när vi gav oss in på det här. Vi båda kom överens om att vi inte skulle vara så naiva och tro att det skulle vara en dans på rosor och att vi skulle gifta oss och ha barn i framtiden. Vi lovade varandra att ta en dag i taget. En del av mig tvivlade såklart, och vissa dagar trodde jag inte vi skulle klara ett år. But here we are, with less than a year to go!

Just nu känns det bra, vi hade en underbar sommar tillsammans och nu när våra skolor drar igång kommer vi båda vara rätt upptagna, vilket faktiskt gör det lättare. Det är mindre tid till att grubbla och sakna varandra.

Det har dock inte alltid varit lätt, vissa dagar tänker man att det är lättare att bara sätta ett slut på det hela. Visst skulle det vara lättare, men det är inte det jag egentligen vill. Visst finns det saker jag oroar mig över för framtiden, exempelvis studielån och massa kostnader som kommer tillkomma när jag pluggar på college i USA. Men å andra sidan - jag kan inte vara säker på att jag fattade rätt eller fel beslut förrän jag gör det.

Just nu är det det här jag vill göra, och jag vet att om jag inte provar så kommer jag ångra mig. Så enkelt är det. Det är nu jag har chansen, så varför inte ta den? Vågar man inte så vinner man inte.

Förresten, på söndag firar vi vår två-års dag!

Jag & CJ funderar på att åka till San Diego ena helgen då jag är där i oktober. Vi kommer ju inte få fira vår två-årsdag tillsammans, så jag tycker vi ska ta en weekend i Kalifornien, bara han och jag. Han sade att han skulle kolla upp sitt schema och sedan kan vi planera, om han kan få ledigt/kan åka.

Ikväll har jag letat upp hotell, sparat favoriterna, lagt ihop alla kostnader och kollat på restauranger runt diverse hotell. Han kan ju inte säga nej nu!

Jag får ofta frågan "saknar du honom inte galet mycket?" när det kommer på tal att jag och min pojkvän bor på olika kontinenter.

Visst saknar jag honom varje minut jag inte är med honom, men det hjälper faktiskt inte att sakna. När man bor så långt ifrån varandra, och spenderar så mycket tid ifrån varandra, så är det jobbigt att gå och längta exakt hela tiden. Tiden går ju liksom inte fortare för det.

Jag låter inte mig själv sakna honom så mycket (eller okej, jag försöker). Jag tror många långdistansare gör likadant. Jag försöker hålla mig så sysselsatt som möjligt om dagarna, för att tiden ska gå fort.

Men sedan bara exploderar allt, typ tre-fyra dagar innan man träffas igen. Jag blir som ett litet barn på julafton. Jag blir alldeles bubblig över söta mail, springer runt och ler för mig själv och bara längtar så jag nästan spricker.

Nu längtar jag så jag nästan springer. Två dagar kvar!!

Note to self: don't forget your anniversary. Boyfriend gets offended.

Vi är hemma i Sverige. Phoenix är också hemma. Så jag kan inte bara säga att jag är hemma. Nåja. Jag är jättetrött så nu ska jag sova. Imorgon väntar skola. Jag orkar inte tänka på allting jag måste ta igen. Nåja. CJ ringde nyss och sade godnatt. Sju veckor kvar till vi ses. Varje gång är det jobbigare och jobbigare att åka. Men snart är vi halvvägs igenom det här. Godnat <3

Igår var ingen bra dag. Jag hade en dålig dag och mycket har snurrat i mitt huvud på sistone. Hur som helst så har jag och Christopher haft en tendens att bli väldigt irriterade på varandra de senaste tre gångerna vi setts (december när han var hos mig, i februari och nu).

Småsaker har blivit stora saker helt plötsligt. Vi har aldrig varit ett par som bråkar som hund och katt, långt ifrån. Jag kan räkna på en hand de gånger då vi faktiskt bråkat.

Vi har alltid vetat att ett långdistansförhållande aldrig skulle vara en dans på rosor. När vi är tillsammans så är det något undermedvetet i oss som hela tiden spökar, som att vi måste spendera varje sekund med varandra, för ingen av oss vill ju åka hem och känna att man inte spenderade tiden väl tillsammans.

Vi spenderar så mycket tid att sakna varandra, så när vi väl ses så vill vi ju så klart ta vara på tiden med varandra. Men precis som i vilket annat förhållande som helst så är det inte hälsosamt att göra det.

Nu när vi umgåts så intensivt så har vi börjat irritera oss på varandra, men ingen av oss har sagt någonting, utan bara låtit det rinna av. Men tillslut kommer man till en punkt då det helt enkelt inte går.

Igår var en sådan dag då det bara vällde över för båda, och vi bestämde oss för att prata om det. CJ sa helt enkelt "jag är orolig för vad som kommer hända i det här förhållandet om vi fortsätter såhär."

Jag berättade hur jag känt med hans familj och han berättade hur han kände om allting, och mycket av det vi oftast är oense om har med kulturskillnader att göra. Han gillade inte det jag hade att säga, och jag gillade inte det han hade att säga. Men det behövdes.

Vi kom fram till att vi båda måste bli bättre på att göra separata saker, och komma över det där "vi spenderade inte tillräckligt mycket tid med varandra." För det gör vi visst. Vi måste också bli bättre på att göra saker tillsammans som vi båda tycker om, utanför huset. CJ är oftast så upptagen om dagarna att han bara kommer hem och vill titta på en film på kvällen, och jag hatar det.

Precis som vilket annat förhållande så måste man kompromissa och helt enkelt våga vara ifrån varandra. Jorden går inte under för att vi inte spenderar varje minut med varandra. Inget förhållande är perfekt, inget förhållande är en dans på rosor - men man ger heller inte upp för att det kommer något i vägen.

Vi får det att fungera även om vi bor på olika kontinenter, och det är inte underbart varje dag när vi är med varandra. Men det är så som det är, sådant är livet.

Idag känns det bra, men igår när vi satt ner i två timmar och pratade om allting som irriterat oss så kändes det bara hopplöst, då jag berättade hur jag kände om college och så. Det var inte roligt för CJ att höra att jag tvekade - och det är inte roligt för mig att känna så. Men idag känns allting så mycket lättare, då han vet hur jag känner och vi båda försöker förbättra det.

Det har varit stunder då vi båda tänkt att det skulle vara så mycket lättare att bara call it quits, åka till våra respektive hem och lägga allting bakom oss. Vissa tycker att det är den rätta saken att göra, men varför ska egentligen ett hav stoppa oss? Det finns många lätta utvägar, men man måste ta risker och kompromissa för att det ska fungera. Inget kommer gratis.

Jag vaknade brevid Christopher imorse och jag var fortfarande lika kär i den killen som jag var för ett år sedan. Jag är så lyckligt lottad att ha honom, även om våra kulturer och känslor inte alltid går hand i hand. Det gäller att göra det bästa av situationen.