ett år med långdistans
Jag vet faktiskt inte vad jag trodde när vi gav oss in på det här. Vi båda kom överens om att vi inte skulle vara så naiva och tro att det skulle vara en dans på rosor och att vi skulle gifta oss och ha barn i framtiden. Vi lovade varandra att ta en dag i taget. En del av mig tvivlade såklart, och vissa dagar trodde jag inte vi skulle klara ett år. But here we are, with less than a year to go!
Just nu känns det bra, vi hade en underbar sommar tillsammans och nu när våra skolor drar igång kommer vi båda vara rätt upptagna, vilket faktiskt gör det lättare. Det är mindre tid till att grubbla och sakna varandra.
Det har dock inte alltid varit lätt, vissa dagar tänker man att det är lättare att bara sätta ett slut på det hela. Visst skulle det vara lättare, men det är inte det jag egentligen vill. Visst finns det saker jag oroar mig över för framtiden, exempelvis studielån och massa kostnader som kommer tillkomma när jag pluggar på college i USA. Men å andra sidan - jag kan inte vara säker på att jag fattade rätt eller fel beslut förrän jag gör det.
Just nu är det det här jag vill göra, och jag vet att om jag inte provar så kommer jag ångra mig. Så enkelt är det. Det är nu jag har chansen, så varför inte ta den? Vågar man inte så vinner man inte.
Förresten, på söndag firar vi vår två-års dag!
Grattis i förskott!! ;D ( två-årsdagen ;) )
Du hittade en där nere. Och jag lämnar en hemma.
I morgon åker jag till USA som utbytesstudent.
Jag lämnar en pojkvän hemma i Sverige. Det är mycket tuffare än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Vi gick in i förhållandet med vetenskapen att jag skulle åka. Det var redan bestämt. Och jag tror att det har påverkat oss väldigt mycket.
Vi har inte gjort slut, men vi kommer inte heller ha ett disatansföhållande, Vi tar dagarna som dom kommer och ser vad som har hänt om tio månader. Men det är fortfarande lika jobbigt.
Vad jag vill säga är väl att jag beundrar dig. Eller ah er. Att ni klarat er såhär långt. Jag hoppas det blir så för oss också.
Tack för en mysig blogg.
/Fanny.
Grattis på två årsdagen :D <3
Jag blir så jäkla glad när jag läser det här! Och känner mig samtidigt så patetisk. :P Min pojkvän är skotte och bor ja, i skottland. Vilket är knappt två timmar med flyg från Gbg. Vi har nu varit ifrpn varandra i tre veckor, och har tio dagar kvar innan jag åker över till honom igen.
Jag har varit jättenere och verkligen känt att allt varit skit med distansförhållande.
Men när jag läser om Dig och din pojkvän känns det som om jag inte har mycket att klaga över egentligen! ;D