Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Jag har fått ett internship! Ett internship som kommer bli ett jobb när jag får mitt arbetstillstånd om allting går vägen! Vår bröllopsfotograf har ett annat företag på sidan som hon behöver hjälp med. Jag kommer att få hantera hennes kunders social media; hon har ett företag som hjälper företagare att marknadsföra sig på social media sidor (facebook, twitter, bloggar); mitt jobb kommer att vara att möta nya kunder, sätta upp en plan för deras visioner, samt att hjälpa dem implementera planerna. Så en del administra saker så som att uppdatera kundernas bloggar/facebook/twitter, men även kundmöten.

 

Vi hade möte/intervju idag då vi gick igenom allting hon vill ha hjälp med. Jag kommer att börja imorgon(!) och följa med på ett networking event; knyta kontakter och presentera mig och lite sådant. Jag får ju inte jobba ännu eftersom jag inte har mitt arbetstillstånd, så det kommer just nu vara ett internship/praktik då jag lär mig datorsystemet, knyter kontakter och blir tränad i försäljning/marknadsföring (chefen har varit VP för ett stort säljarföretag, så jag är i goda händer!). 

 

Jag är så himla glad! Marknadsföring var delen jag spenderade minst tid på under min gymnasieutbilning och det jag valt att inte lägga fokus på under min nuvarande utbildning, så det är definitivt utanför min comfort zone. Hur som helst så känns det himla kul att få chansen att ens göra detta! Och att ha ett jobb som väntar när jag väl får jobba!

 

WOD

"Hidalgo"

For time:
Run 2 miles
** Rest 2 minutes **
135 pound Squat clean, 20 reps
20 Box jump, 24" box
20 Walking lunge steps with 45lb plate held overhead
20 Box jump, 24" box
135 pound Squat clean, 20 reps
** Rest 2 minutes **
Run 2 miles

Ska åka till gymmet snart. Det är "bara" 39 grader och lite moln idag så det är ju okej att springa 4 miles (6.5) km. Said no one, ever. Jag kommer ju absolut inte göra 135 lbs squat cleans, men ni förstår ju grejen? Vem fan gör sådant här frivilligt?! 

 

 

Jag försöker mestadels vara positiv; jag håller mig borta från dramat i familjen här borta, och jag försöker att inte lägga ner energi på småsaker. Dock så håller dessa bröllopsplaner på att förvandla mig till en kaktus (taggig och elak). Människor som inte alls har med planerandet att göra har börjat lägga sig i så himla mycket. En individ som jag inte vill nämna vid namn men rimmar på mindy dikterar mina inbjudningar och har gjort det hela våren. Hon försöker tala om för mig att det är tradition att bjuda in vissa och vissa. Personer jag inte ens känner eller personer jag träffat en gång. Jag blev så förbannad att jag sade till henne att det är inte ett traditionellt bröllop, och eftersom hon inte betalar så tänker jag inte bjuda in de gäster som hon vill att jag bjuder. Det gick inte hem sådär kanon, men det är min och CJ:s dag, ingen annans. Förstår dock hur folk blir bridezillas. No judgment here. 

 

Jag är väldigt rak på sak och ärlig, och jag orkar verkligen inte med all bullshit som cirkulerar i släkten. Livet är för kort för att spendera det som en skvallerbytta.

 

Nu var det slutklagat! Imorgon ska jag åka och välja ut min blombukett och även blommorna mina tärnor skall ha. Här kommer lite som jag hade tänkt mig...

 

Vid sådana här tillfällen så suger det att bo på andra sidan jorden... min bästa vän, Malin, och hennes kille väntar barn och jag är så glad för deras skull! Men det gör lite ont i hjärtat att jag kommer vara här när denne kommer till världen. Jag kommer inte få hålla i nyfödd bäbis, jag kommer inte få komma med blommor; istället får jag vänta ivrigt på ett meddelande över nätet. Men det bästa, med vår vänskap, är att hon tar sig tiden att ringa mig på FaceTime, direkt efter testet visar positivt, och delar med sig av nyheterna. Åh, de kommer bli så bra föräldrar! Grattis M&M!

 

Idag skickade jag in alla papper till USCIS. Jag dubbelkollade säkerligen tjugo gånger innan jag åkte till posten. Efter jag postat det fick jag panik och tänkte "nu har jag säkert glömt något." Men håll tummarna nu.

 

Idag gjorde jag mitt läkarbesök för immigrationsprocessen. Jag var tvungen att göra ett TB-test, som jag gjort förut, sedan var jag tvungen att kompettera två vaccin som jag hade. Tydligen räckte de bara i tio år så jag var tvungen att få dem igen. Sedan tog de en hel del blod för att kolla att jag inte har syfilis och att jag har haft vattkoppor. Tog typ fem minuter för alla prover, sedan fick jag vänta på läkaren i tjugo minuter. Han frågade några frågor, sedan var det klart. Kom tillbaka på torsdag för att kolla TB. Sedan var jag $390 fattigare. Roligt.

 

Jag har gått och funderat på det här i några dagar. Jag kollar in fitness-människor på instagram och kollar ibland genom hastagen "fitspo." Men, jag blir så ledsen. Det finns tjejer och killar som bara följer dessa människor. Dag in och dag ut matas de bilder av tjejer och killar som är "fit," hälsosamma, osv...

 

Jag vet själv hur det är. Jag satt på pintrest och letade "hälsosamma" recept och bra träningspass. Det var det enda jag tänkte på. Äta mindre, träna mer, "måste se ut sådär till sommaren." Fyfan, jag mår dåligt bara av att tänka på det.

 

Sedan kommer vi till maten. Tjejer som tränar stenhårt, utesluter allt fett och största delen kolhydrater, käkar ca 1000 kcal om dagen för att minska kropssfettet. Hur länge är det hållbart? Hur länge orkar din kropp köra i 190 utan att ge upp? Det kommer hända, antingen fysiskt, mentalt eller både och. Det ska inte behöva hända.

 

När jag ser tillbaka på hur jag mådde förra våren får jag ont i magen. Jag tänkte så klart inte på det då, men jag räknade kalorier, tränade skitmycket, hade "inspirerande" bakgrundsbilder på mobilen, osv... Missförstå mig rätt nu; att vara hälsosam är toppen! Att ta hand om sin kropp är fantastiskt. Att äta hälsosamt är bra för dig. Men att äta mindre än 1000 kcal samtidigt som du på en dag springer en mil och kör styrkepass, anser du att det är hälsosamt? 

 

 Det finns så mycker mer till livet, och det är alldeles för kort. Ät pasta ibland. Drick ett glas vin. Ät en skål glass. Hoppa träningen om du har ont i knät. För mig kom insikten när jag skulle träna hemma och började gråta av utmattning efter en armhävning. Min kropp och mitt psyke var slut, och jag satte mig gråtandes på golvet och pratade med Niclas, som själv har suttit i en värre situation. Han vågade säga till mig att jag kanske inte var normal. Det var inte såhär det skulle vara. För det är jag evigt tacksam. Jag hoppas du skulle göra lika för en vän du ser falla in i destruktiva beteenden. För det är så jävla lätt i det här utseendefixerade samhället.

Idag tog vi hundarna till PetSmart. En kvinna kom upp och klappade Ripley utan att fåga oss och utan att Ripley var beredd. Han blev rädd, hoppade bakåt och blev väldigt nervös. Kvinnan blev upprörd; jag tillade att hon faktistk inte frågat om lov att klappa och då kan man lätt få en sådan reaktion. Jag postade detta på facebook och en diskussion utan dess like drogs igång... min poäng: snälla ni, träffar ni mig och min hund så får ni absolut klappa honom. Men fråga först!

 

 

Nåja, jag spenderade resten av eftermiddagen vid poolen. Jag blir ju inte brun men jag är åtminstone inte vit som snö längre. Nu ska jag snart iväg till gymmet, sedan ska jag och Ashley ut och käka middag och fira hennes födelsedag som var förra veckan. Ha en trevlig helg!