I know I promised I wouldn't be upset.
Det är så himla jobbigt på kvällarna. Att försöka sova och inse att jag inte ligger brevid min pojkvän. Att vända sig om i sängen och han ligger inte där. Det är jobbigt att inte kunna ta upp telefonen och ringa och prata med honom. Jag vill kunna ringa och prata med honom när jag haft en dålig dag. Jag hatar att vi bor i olika länder. Jag hatar att vi bor på olika kontinenter. Jag hatar att vara med någon som jag ändå inte är med. Jag hatar att vi spenderar mer tid att längta efter varandra än vi spenderar med varandra. I am so in love with you Christopher. And I miss you so much that it hurts.
Det är det jobbiga som gör att glädjen blir så mycket större sedan (yin och yang). Det blir inget slentrianmässigt förhållande ...
Kämpa på - det betalar sig snart.
Jag vet hur det känns! Verkligen :( blev ihop med en amerikansk kille när jag var aupair under detta år :( hatar den här känslan... :(
Hej.
Detta kommer antagligen att låta hur dumt som helst men.. du är verkligen otroligt stark. Jag blir helt mållös. Och tack vare dig så har jag fått hopp.
Jag reser nämligen iväg som utbytesstudent med EF till sommaren. Jag lämnar då inte bara Sverige, utan även min pojkvän bakom mig. Jag är livrädd. Jag kan inte tänka på det utan att det hugger till i bröstet på mig.
Jag blev femton år i år, och han blir tretton i år. Ofta när jag säger att han bara är tretton, får jag reaktionen 'VA? Har DU ett seriöst förhållande med en trettonåring?', något som jag självklart skrattar åt. JA, det har jag. Han är den mest..hm..så att säga mogna och fantastiska, människa jag någonsin haft äran att stöta på. Så mycket äldre i sitt sätt.
Vi har ni varit tillsammans i 9 månader och 19 dagar (vi har även varit tillsammans ungefär 3 månader i ett tidigare förhållande). Jag älskar honom så fruktansvärt mycket, ord räcker inte till, och egentligen så vill jag inte lämna honom.
MEN, jag vet, och känner inuti att detta är något som jag måste göra. Och han stöttar mig till hundra procent. Dock har vi bara ännu talat om det väldigt ytligt, liksom inte gått in på djupet med 'det-faktum-att-jag-åker-bort-under-en-väldigt-lång-tid' delen. Det vågar ingen av oss än. Vi vet båda två att det ligger där och väntar, och att vi en dag måste ta tag i det på riktigt. Men tills dess..
Nu är det så att jag slits mellan någon form av naivt hopp, och någon form av verklighetsrelaterat mörker. Du är en del av mitt naiva hopp. Du och Christopher. Att veta att NI klarar av det (med mycket möda och smärta, men ni klarar det) ger mig hopp. Får mig att tro att det kommer bli bra. Det kommer ordna sig. Men då talar 'mörkret' om för mig att vi också är betydligt yngre än er. Ni kan själva bestämma om ni ska åka till varandra, ni har någon form av inkomst, och ni är.. ja helt enkelt äldre. Ni har inte riktigt några föräldrar i vägen.
Och det är där mitt hopp liksom dör.
Så min fråga till dig.. vad borde jag göra? vad hade du gjort om du hade varit jag.
Ska vi ta en paus? Ska vi göra slut? Ska vi vara tillsammans ändå? Och HUR i så fall. Om jag inte ens är säker på att han kommer få, eller kunna komma till mig. Och jag inte får åka hem.
Det är så fruktansvärt svårt.
Omg! han är jätte lik Matt Lanter i 90210 på den här bilden;)