Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Det går bättre med vikten också. Efter kvällar med gråt och långa diskusioner så börjar CJ förstå mig mer och jag känner mig inte lika hopplös. Han har svårt att förstå hur jag resonerar kring min vikt. Men han vill ha en lösning till det mesta, och lösningen till detta problem är att lyssna på mig. Det finns inget konkret han kan göra för att trolla bort mina problem, och det har tagit honom ett tag att förstå det. Men han vill mig bara väl, och det värmer så att se det.

Mina matvanor funkar bra. Jag äter frukost, lunch, middag och mellanmål. Ibland köper jag en chokladbit eller så kanske vi köper frozen yoghurt med frukt någon kväll. Och det känns bra att komma dit. Jag unnar mig det jag vill ha, utan att få skuldkänslor.

Men hur är det annorlunda från förra gången jag var i USA? Tja, vi kan väl börja med matvanorna. När jag var här på mitt utbytesår åt jag aldrig frukost. Gjorde jag det så var det en bagel med massvis med cream cheese. Till lunch åt jag pizza, och ibland även en kanelbulle på det. Till middag åt jag vad Cindy lagade, vilket oftast var färdigmat, instant whatever, eller hämtmat. Oftast godis på kvällen också, eftersom mitt blodsocker var helt ur balans och jag var sugen på någonting hela tiden. Utöver det, noll fysisk aktivitet.

Det är klart jag visste att det jag åt när jag var här för tre år sedan inte var bra för mig. Men jag tänkte att jag kan ju unna mig det, jag är ju här för att leva livet! Jag ångrar det inte, men jag önskar jag visste vad det skulle komma att ha för inverkan på mig och mitt liv. Jag lärde mig mig av det och jag vet vad jag ska undvika nu.

När jag unnat mig frozen yoghurt på en tisdagkväll, exempelvis, så kom tankarna. "Åh, så här började det sist. Du unnade dig något en tisdag och helt plötsligt blev det mer och mer och sedan blev du femton kilo tyngre." Äntligen har jag slagit bort tankarna. Jag vet ju att jag är fysiskt aktiv, jag äter bra mat för mig kropp och jag vet så mycket bättre nu. Det tog bara ett tag att inse det.

Så, mina kära bloggläsare. Jag mår så mycket bättre nu, men jag vet att det kommer vara dagar då det är jobbigt. Men viktigast av allt: jag kände att det var okej att inte träna när jag inte ville. Och då tränade jag inte. Det kändes som ett stort kliv i rätt riktning. Jag vet att jag fortfarande har en del att jobba på och det kommer vara jobbigt, men även om det ibland är "one step forward, two steps back" så kommer man ju ändå tillslut dit man ska. Det kanske bara tar lite längre tid.