Emilia Jansson - college i USA - Arizona

 Klockan 08:00 imorse hade vi tid på immigrationsverket. Klockan 08:25 klev vi ut med ett approval för Green Card!

 

Nu ska jag ta hela historien för er... vi gifte oss den 3:e maj, 2013, då min mamma var här i Phoenix. Det var jag, CJ, min mamma, hans mamma, hennes man och en familjevän som närvarade. Vi började processen med alla papper, och skickade in dem i slutet av maj. Den 4:e juni så tog immigrationsverket i Chicago emot våra papper, och processen sattes igång.

 

Vi fick request for more evidence första veckan i juli, då CJ hade gjort fel med sina skatter förra året. Han var tvungen att betala det han var skyldig och innan det var klart (det skickades in 1:a augusti) kunde vi inte fortsätta med immigrationsprocessen. 1:a augusti skickade vi in hans skattebevis, sedan var det bara att vänta. Efter en och en halv vecka fick vi besked att det sattes i rullning igen, och i september flyttades vi till fasen för bokning av intervju. Det gick några veckor och i början av oktober fick vi besked att vår intervju var den 6:e november. Så allt som allt har det tagit sex månader. Mind you att det skulle nog bara tagit 4 månader om det inte var så att vi hade problem med skattebeviset och obetald skatt.

 

Imorse var det dock dags för intervjun. Jag hade förberet bevis i flera veckor. Vi tog med oss: pass, födelsebevis, marriage license (original och certified copy), skattebevis, w-2:s, pay stubs från senaste två månaderna, brev från CJ:s chef som verifierar anställning, foton från våra år tillsammans, hyreskontrakt från tre olika boenden, joint sjukförsäkring och life insurance, joint car insurance, bankutdrag, kvitton på bröllopsklänning och ringar, räkningar med båda våra namn på, brev vi skrivit, mail vi skrivit... som ni ser hade vi en hel del saker med oss!

 

Vi blir inkallade till kvinnans kontor. Hon skojar om att jag inte får gäspa för att hon redan är inne på sin andra kopp kaffe. Hon säger åt oss att inte vara nervös, jag berättar att jag läst hemska historier och hon skrattar. Så länge vi talar sanning kommer allting gå bra. Vi blir insvurna och lovar att tala sanning. Hon går igenom min ansökan, heter jag Emilia? Är det här min födelsedag? Är det här min adress? Jag svarar ja på allting. Sedan frågor hon: har jag blivit arresterad? har jag varit prostituerad? är jag kommunist? planerar jag på att vara kommunist? är jag terrorist? Nej! CJ skämtar och säger "åh, vilken tur!" Ah, typiskt honom! Sedan frågar hon om vi har barn. Nej, bara hundar säger jag... sedan den märkliga grejen: Who is Chili? Jag upprepar: Chili? Yes, säger hon. Jag svarar "it's my cat, but he's in Sweden!" Jag nämnde ingenting om honom i min ansökan, eller skickade med foton på honom, men det här hade hon nys om... kommer att störa mig resten av mitt liv att jag inte vet hur hon visste. Jag hade även listat the National Honor Society som en klubb jag är med i. På adressraden hade jag skrivit Jackson, MS. Hon frågar varför, och jag berättar att huvudkontoret är där och därför skrev jag den adressen. 

 

Efter det så ville hon att vi skulle berätta hur vi träffades. Jag sade att jag var hans utbytesstudent då hans familj "hosted" me. Hon frågade sedan när jag kom till USA på studentvisum första gången. Vad jag pluggade och när jag är klar. Okej, säger hon. Sedan tar hon fram två papper där jag och CJ skriver på att vi kommer att ansöka om att ta bort conditional terms och ansöka om 10-årigt Green Card om två år. Hon säger "You are approved!" Här visste jag inte riktigt vad jag skulle göra... firar man liksom? Tror jag sade "oh, this wasn't so bad." Och hon säger "I don't see any reason why I shouldn't. Everything looks good to me." 

 

Hon berättade att kortet kommer på posten om två till tre veckor, och att jag ska gå och fixa mitt Social Security Number då. Hon sade även åt oss att börja samla bevis till vi behöver förnya kortet, om de tycker att det inte finns tillräckligt och de tror att vi inte är ärligt gifta så kommer vi få gå på ytterligare en intervju, men hon sade att det inte skulle vara något problem för oss... När hon visar oss ut från kontoret så säger hon till CJ: "How nice of your parent to order you a bride." (Då hans mamma verkligen valde mig som utbytesstudent. Vi skämtade om det och jag berättade att hans mamma alltid berättar att hon "valde" mig. Immigrations-kvinnan tyckte det var kul.

 

Hur som helst. Det tog totalt 15 minuter inne på hennes kontor. Hon bad inte om att få se ett endaste bevis! Jag hade visserligen skickat med allting med ansökan, men ändå! Hur som helst. Vilken otrolig lättnad att kunna lägga det här bakom oss! And I am a permanent resident of the United States of America!!