Tycker jag det är tråkigt att bo långt ifrån min familj och mina vänner? Ja. Längtar jag hem ibland? Ja. Längtar jag ihjäl mig efter min kärlek när jag är i Sverige? Ja. Det är så här det är att ha sitt hjärta i två länder, och så kommer det alltid vara. Grejen är att man kan inte tänka så hela tiden. Man kan inte tänka på vad man "gett upp" eller inte har, då hinner man inte leva.
Man kan se det som att jag givit upp massa saker, men jag har faktiskt gjort ett aktivt val att flytta hit och plugga. Jag har valt att gifta mig med CJ. Jag har valt att dela mitt liv med honom. Att flytta till Sverige i framtiden är inte något som är uteslutet, men just nu är vår framtid här. Angående skolan så har de flesta studielån nu för tiden, det är inget jag oroar mig alldeles för mycket över.
Jag har turen att ha en fantastisk familj och släkt som stöttar mig i mina beslut. De uppfostrade mig till att våga göra vad jag vill - våga flytta över andra sidan jorden, våga satsa på kärleken i ett annat land även om det innebär att jag kanske får mitt hjärta krossat. Våga vara ensam i stora världen, våga vara ledsen, våga vara glad. Aldrig någonsin har de fått mig känna skuld för att jag är här och de är i Sverige. De är så glada för min skull att jag lever det liv jag gör. Och jag är också så otroligt glad att jag gör det.
Självfallet är det tråkigt att inte kunna promenera hem till min bästa vän när jag har en dålig dag. Självfallet är det tråkigt att inte kunna krama mamma och pappa på deras födelsedagar. Men jag vaknar mitt i natten av sms från min bästa vän, jag pratar min familj dem på skype och facetime, och de känns inte så långt borta. Vi pratar så ofta att det inte är en stor recap som måste göras, vi pratar om våra vardagar precis som vanligt.
Även om jag "givit upp" mycket, så har jag vunnit så mycket. En kille jag aldrig trodde jag skulle träffa. En kille som älskar mig för den jag är. Han är min bästa vän, och en av mina vänner i Sverige talade nyligen om för mig att jag "aldrig kunde träffa en bättre kille än honom, jag hoppas du vet det." Jag har en extra familj här borta. Människor som inte behöver älska mig, men som gör det. Jag har träffat fina vänner som fyller tomrummet i hjärtat när saknaden efter mina vänner blir för mycket. Jag har lärt mig otroligt mycket i skolan och knutit kontakter för framtiden.
CJ och jag är totala motsatser, men vi funkar så bra ihop. Han har öppnat mitt stenkalla hjärta och fått mig att bli lite mer känslosam, han har lärt mig att tro på mig själv då jag inte haft mycket hopp, och han stöttar mig i allting jag väljer att göra. Han får mig att känna mig som den lyckligaste tjejen i världen, och jag ångrar inte en sekund att jag bor här. Men det betyder inte att jag inte älskar mina föräldrar och mina vänner i Sverige. I en perfekt värld bor vi alla i samma land, men tyvärr kan man inte ha allt.
