Jag har nämnt tidigare hur CrossFit har ändrat min kropp. Jag väger 5-6 kg mer än vad jag gjorde när jag började för ett år sedan. Jeansen sitter för tight runt låren och bh:arna drar åt vid ryggen. Hur mycket jag än vill säga att det är muskler så är det så himla påfrestande psykiskt. Att ha gått ner i vikt för att sedan gå upp i vikt igen. Även om det är muskler så är det jobbigt när jeansen sitter tight över låren.
Jag, och många andra, har nog en bild om hur crossfit-tjejer "
ser" ut. Alla ser inte ut som
Andrea Ager. Alla har inte supersnygga lår, alla har inte superfasta armar. Men det betyder inte att vi inte är starka.
Sedan min kropp ändrats så har en hel del andra saker ändrats. Jag rör mig annorlunda - jag bekantar mig fortfarande med min nya kropp och det är skitjobbigt. Igår efter träningspasset så satte jag mig och pratade med en av våra coacher. Jag öppnar munnen för att tala om hur jag känner och jag börjar storböla! Jag är inte direkt någon som gråter mycket - allra helst inte öppet. Jag har bara haft sådant problem med att acceptera att CrossFit, som jag älskar så mycket, har fått mig att vara obekväm i min kropp. Coach sade att hon gått igenom samma sak, och att CrossFit hade varit mer mental träning för henne än fysisk träning. Hon berättade om gångerna hon stått framför spegeln och grinat för att jeansen inte passar. Hon var även noga med att påpeka att det är så lätt att vara logisk och prata om hur muskler är annorlunda än fett med andra tjejer, medan man själv inte kan ta in det.
Här har ni roten till det onda i mitt huvud. Låren! När jag tittar på dem ser jag egentligen inget fel med dem. Dom är ju inte supermodell-lår, men dom gör ju vad dem ska. När jag slänger på vikt efter vikt på skivstången och kör mina squats så älskar jag mina ben - de är så starka! Men när jag tar på mig jeansen eller träningsbyxorna och dom är tighta så hatar jag dom där jävla låren. Kanske är det dags att förstå att det inte är logiskt att mina starka lår inte får plats i storlek small från Nike. Alltså, det fattar jag ju själv att dom inte gör... men ändå är det så svårt att acceptera? Ändå kan jag inte gå och köpa ett par nya jävla byxor...
Ni ser ju. Jag ser inte ut som tjejerna ovan. Jag har fortfarande fett på kroppen, och det är okej. Men vad som inte är okej är att jag oroar mig över vad alla andra ska säga... det värsta av allt, är att jag är orolig över vad min familj och mina vänner kommer tänka! Hur sjukt är det? Dom bryr sig inte ett dugg om hur jag ser ut, det vet jag. Jag bryr mig inte om hur dom ser ut - jag älskar dem ändå. Ändå tänker jag "åh, de kommer titta på mina lår och tänka att jag gått upp i vikt, igen..." Jag väljer att lägga så mycket tid på det negativa, istället för att faktiskt komma ihåg att jag var snabbaste tjejen på rodden i veckan, eller att jag satte ett PR på Clean & Jerk, eller att jag är en jävel på double unders helt plötsligt!
Jag fiskar absolut inte för komplimanger med det här inlägget. Jag har gått runt med det här inombords och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att andra tänker precis likadant. Men inte fan är det värt att ge upp CrossFit för att jag väger 5 kg mer! För att mina jeans inte passar längre. Det är inte alls värt det. Nästa mål förutom 128# jerk? ;) Att lära mig vara okej med det jag har. Jag är frisk, jag lever, jag har en stark kropp. Fokusera mer på det istället för tråkiga ideal.
Starka CrossFit-brudar.
(I do not take credit for photo: found via this page.)