Jag har varit rätt nere på sista tiden. Jag längtar hem, jag känner mig otillräcklig, jag har ingen motivation till skolan. Helt enkelt så är det mesta rätt tråkigt.
För några dagar sedan så slog det mig när jag konditionstränade svettig som en gris på eliptical maskinen. För nästan precis ett år sedan så dog min mammas man (jag kan inte kalla honom styvpappa eller låtsaspappa, han skulle skrattat åt det). Men han kallade mig för sin dotter. Det var en stor förlust och det känns i kroppen att det är den tiden på året. Det var himla jobbigt för ett år sedan.
Det suger att förlora någon. Livet blir så definitivt. Ena dagen är dem här, andra dagen inte. Ett helt liv, en hel personlighet - allting försvinner. Det är den konstigaste känslan i världen. På ett ögonblick så är det borta.
Jag saknar honom så himla mycket. Jag vill så gärna berätta om allting jag varit med om. Hur långt jag faktiskt kommit. Han flyttade in med mig och min mamma när jag var 12 år, så i 7 år så var han en del av mitt liv. Det är konstigt hur livet förändrades så fort, för ett år sedan. Det gick från att vara jag, mamma och Peter till bara jag och mamma.
Jag önskar han kunde se oss, även om jag inte tror på det (det gjorde inte han heller). Jag önskar han kunde se hur mamma har klarat sig så bra, eftersom han var så oroligt för det. Hon går upp varje morgon, hon går till jobbet, hon tränar, hon fick sitt svarta bälte, hon umgås med sina vänner. Hon har inte låtit sorgen ta över hennes liv, även om sorgen så klart är närvarande varje dag - mer eller mindre. Jag önskar han kunde se mig. Hur det går för mig i skolan, hur jag och CJ har börjat vår liv tillsammans. Hur vi har det här i lägenheten. Jag vet att han skulle varit så glad för min skull!
Det har snart gått ett helt år. Det har gått så långsamt, men ändå fort. Man lär nog sig aldrig att komma över någonting - bara att leva med det. Vissa dagar bättre än andra. Men jag vet att Peter visste att både jag och mamma skulle klara oss. Även om han kanske inte ser oss, så visste han det när han var i livet.
Vi saknar dig så, Peter. Och jag är evigt tacksam att du väntade att lämna oss till jag kom hem. Att du orkade och ville vänta. Det kommer jag aldrig någonsin att glömma.