Jag har aldrig haft problem med motivationen - jag har alltid tränat, mer eller mindre. Förutom året då jag var i USA. Jag spelade fotboll i fem år, sedan slutade jag och tog uppehåll något år från träningen då jag gjorde illa foten. Sedan började jag på spinning och gympa på friskis och svettis, sedan har jag joggat till och från i några år. Så i snitt har jag tränat tre gånger i veckan kontinuerligt.
Men när jag var i USA tränade jag ingenting och gick upp en hel del i vikt. Hur mycket? Jag vet ärligt inte, då jag inte vägde mig. Men i april förra året vägde jag 72 kg, och är 162,5 cm lång. Nu väger jag 61 kg, varav 43 kg är muskler. Ni undrar säkert hur jag fick motivationen att gå ner vikten jag gick upp i USA?
Jag har haft turen att ha en otroligt stöttande pojkvän och familj, och jag kände aldrig någonsin att jag inte var tillräcklig, även om jag vägde mer och såg helt annorlunda ut ett tag. Jag hade ingen brådska med att gå ner i vikt, men självklart ville jag må bra med mig själv igen. Jag mådde inte bra med hur jag såg ut, och jag trivdes inte med mig själv. Jag började träna igen - gympa, kickboxning och spinning på friskis och svettis. Även jogging. Ungefär tre gånger i veckan.
Ni måste dock ha i bakhuvudet att det inte har gått på en kvart för mig. Det har tagit två år att komma dit jag är idag. Visserligen har det gått undan nu sedan julas, men det var för att jag ökade träningen.
Förra sommaren (2010) började jag gymma med en tjejkompis. Jag hade aldrig gymmat tidigare, och det gav resultat. Jag blev starkare fort och jag tyckte det var kul att se hur bra det gick. Dessutom testade jag en träningsdvd. "Jillian Michaels 30 day shred." Dvd:n var rolig och gav mig resultat, så det motiverade mig att fortsätta!
Dock så var hösten 2010 väldigt väldigt jobbig. Mammas man var sjuk i cancer och i november så dog han. Jag var mitt i sluttampen av en väldigt tung matte-d kurs och med allt som hände runt om kring mig var jag nära på att gå under. Så jag ökade träningen. Träningen fick mig att orka med skolan och allting annat som hände. Det var mitt sätt att komma i från vardagen, att bara fokusera på mig själv. Träningen gjorde mig mer avslappnad och den fick mig att må bra.
På den vägen var det. Jag började träna ca fem gånger i veckan för det var enda sättet för mig att orka med skolan och livet, helt enkelt. Jag mådde bra av det och det blev en livsstil. Jag gick även ner i vikt av den ökade träningen. Det var inte det som var meningen - utan det hände när jag började öka min träning.
I nuläget tränar jag mellan fem-sex gånger i veckan. Både kondition och styrka kombinerat. Jag mår bra av det och jag älskar att kunna lyfta tungt och springa en mil om jag så behöver. Men det är verkligen en hårfin gräns vid att hitta en hälsosam livsstil och att bli besatt. Jag har många fina vänner vars mening inte var att falla i träningstvång och ätstörningar - men de gjorde det. Det är otroligt lätt, det börjar så oskyldigt.
Angående kosten så undvek jag snabba kolhydrater: vit pasta, ris, potatis, vitt bröd. Men även det kan vara farligt. Jag känner att när jag sätter gränser för vad jag får äta, så mår jag inte bra psykiskt. Jag äter det jag vill äta. Vill jag äta godis, då gör jag det. Vill jag äta rostat vitt bröd till frukost, då gör jag det. Det handlar om att äta det man vill och mår bra av, istället för att förbjuda sig att äta vissa saker. Du kan vara hur snygg som helst i kroppen - men du måste vara även vara lika snygg och välmående psykiskt. Men du vet själv bäst vad du bör äta för att må bra, du vet själv vad din kropp mår bra av. Skit i alla dieter som säger bu eller bä - du vet bäst.
