my bad
Sorry! Jag glömde en fråga igår..
"Var det svårt att få vänner i USA?"
Jag ska inte säga att det var svårt, men inte lätt. Jag ljuger om jag säger att jag inte kände mig ensam och vilsen, första dagen - men att jag hade CJ som presenterade mig för massa folk var väldigt skönt. Jag hade redan några bekanta som var utbytesstudenter som gick på min skola, men vi var absolut inte vänner på det viset. Första dagen fick jag en miljon frågor av massor med folk, och jag blev erbjuden att käka lunch med Zena och gänget, men de var absolut inte mina nära vänner efter en dag. Jag fick lätt många ytliga vänner, och det är USA känt för. Det är supervanligt att ha många ytliga vänner, men några få riktigt nära.
Organisationerna ljuger inte när de säger att många är intresserade, men det är upp till dig att försöka anpassa sig och hitta sina närmsta vänner. Jag minglade runt mellan många olika grupper innan jag hittade mina allra bästa vänner, och precis som i Sverige så tar det lite tid innan du märker vilka du kan lita på och vilka du har som roligast med. I början umgicks jag mycket med cheerleader Jess och hennes tjejkompisar, sedan hoppade jag till killgängen Ulisses, Austin, Josh och några till. Kayla och jag började umgås mycket i oktober, men i december så började jag umgås med Zee hela tiden. Runt mars kom jag nära Niqi, Mara & Mariah. Så jag menar, jag kände dem alla innan, men det tog ett tag innan vi blev riktigt nära. Så allt som all så var det inte svårt att få vänner, däremot var det lite svårare och mer krävande att hitta dem man verkligen vill vara med. Bekanta och ytliga vänner finns det många av. De som jag fortfarande har kontakt med, nästan ett år efter jag åkte hem, är: Zee, Niqi, Marah, Mariah, Ulisses, Austin, Joe x2, Tim, Mark, Nick, Spencer, Travis, Meghan, Michelle & Kayla.
"Var det svårt att få vänner i USA?"
Jag ska inte säga att det var svårt, men inte lätt. Jag ljuger om jag säger att jag inte kände mig ensam och vilsen, första dagen - men att jag hade CJ som presenterade mig för massa folk var väldigt skönt. Jag hade redan några bekanta som var utbytesstudenter som gick på min skola, men vi var absolut inte vänner på det viset. Första dagen fick jag en miljon frågor av massor med folk, och jag blev erbjuden att käka lunch med Zena och gänget, men de var absolut inte mina nära vänner efter en dag. Jag fick lätt många ytliga vänner, och det är USA känt för. Det är supervanligt att ha många ytliga vänner, men några få riktigt nära.
Organisationerna ljuger inte när de säger att många är intresserade, men det är upp till dig att försöka anpassa sig och hitta sina närmsta vänner. Jag minglade runt mellan många olika grupper innan jag hittade mina allra bästa vänner, och precis som i Sverige så tar det lite tid innan du märker vilka du kan lita på och vilka du har som roligast med. I början umgicks jag mycket med cheerleader Jess och hennes tjejkompisar, sedan hoppade jag till killgängen Ulisses, Austin, Josh och några till. Kayla och jag började umgås mycket i oktober, men i december så började jag umgås med Zee hela tiden. Runt mars kom jag nära Niqi, Mara & Mariah. Så jag menar, jag kände dem alla innan, men det tog ett tag innan vi blev riktigt nära. Så allt som all så var det inte svårt att få vänner, däremot var det lite svårare och mer krävande att hitta dem man verkligen vill vara med. Bekanta och ytliga vänner finns det många av. De som jag fortfarande har kontakt med, nästan ett år efter jag åkte hem, är: Zee, Niqi, Marah, Mariah, Ulisses, Austin, Joe x2, Tim, Mark, Nick, Spencer, Travis, Meghan, Michelle & Kayla.
Kommentarer
Trackback