Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Jag fick en fråga om jag kunde skriva om när jag träffade min värdfamilj första gången. Jag tittade tillbaka i arkivet och insåg att jag aldrig skrivit om mötet, mer än lite allmänt. Eller om avskedet innan på Arlanda. Kanske på tiden?

Jag lämnade Sverige den 20e augusti 2008, en onsdag för att vara exakt! Det var samling på arlanda runt 05.00 tiden på morgonen, så vi lämnade Gävle runt 02.00 tiden om jag inte minns fel. Att gå och lägga sig på kvällen då var helt uteslutet. Istället tog jag världens längsta dusch, målade mina naglar och så satt jag uppe hela natten och kollade på Panic! At The Discos live dvd. Aningen udda, men vad gör man inte för att få tankarna på annat?

Avskedet på Arlanda var inte så sorgligt som jag förväntat mig. Jag förstod nog inte riktigt vad det var jag gav mig in på! Jag var så himla glad, exalterad, nyfiken och förväntansfull, och självfallet aningen nervös. Det var ju nu det gällde. Jag hade väntat i ett år och nu var jag faktiskt på väg. Jag kramade om P och sen mamma. Ingen av oss grät. Vi sade "vi ses snart igen" och hon sa åt mig att ha ett underbart år. Mer än så var det inte. Jag gick igenom tullen och sen var jag on my own, på väg på mitt äventyr!

Min första mellanlandning var i Frankfurt. Jag flög med två andra killar, vi skulle alla till olika delar av USA men vi fick de två första flygen tillsammans. I Frankfurt fick vi vänta fem timmar på nästa flyg, som tog oss till Washington D.C.

Jag kom till D.C och gick igenom tullen och papper skulle visas. DS-19 papper, frågor om min värdfamilj och annat tog sin tid. Vi sa vårt hejdå, lycka till och ha ett bra år. Jag kommer inte ihåg så mycket från D.C, förutom att jag var väldigt trött och att jag köpte en diet coke lime och cosmopolitan. Jag letade reda på min gate och that was it. Nästa gång jag klev på planet var jag på väg till Phoenix. Mitt blivande hem. Scary thought? Hell yes.

Helt plötsligt satt jag på planet, vi var uppe i luften och solen gick ner. Nu började nervositeten sätta in. Dock somnade jag och sov i fyra av fem timmar. Helt plötsligt säger piloten "we are landing in Phoenix in about twenty minutes!" Nu var jag så nervös att jag började må illa. "Kan vi vända? Jag vill inte mer. Jag vill hem till mamma" var de tankar som snurrade runt i huvudet. Lite roligt att tänka på såhär i efterhand. Men nu var det ju försent, hade jag kommit såhär långt så är det bara att bita ihop! Vi var precis över Phoenix, det var mörkt ute och hela staden lyste. Det var precis i den stunden som jag blev kär i staden.

Nästa minne jag har är att jag går ner för ankomsthallen på Sky Harbor. Allting var heltäckningsmattor kommer jag ihåg att jag tänkte. Av alla tankar jag kunde tänkt så tänkte jag på mattorna! Well. Helt plötsligt kommer jag till hallen, och där stod dem.

Cindy klädd i en rosa tröja med en stor bukett rosa rosor, Christopher på ena sidan om henne, och Andrew, Christophers kompis, på andra sidan. Jag tänkte "le, le, le. Du måste le!" och visst log jag. "Welcome to America, sugar" sa Cindy och hon gav mig en stor kram.  

Jag skakade hand med killarna (jag kommer ihåg att jag tänkte "CJ är kortare än jag trodde")och de förklarade att resten av gänget väntade vid bagagekarusellen. De frågade hur min flygresa varit och hur jag mådde. Jag kommer dock inte ihåg så mycket då jag endast fått fyra timmar sömn på ungefär 30 timmar.

Vid bagaget möttes jag av Little Joe och Allie, hans dåvarande flickvän. Sedan ser jag en kille i rullstol som skriker "WELCOME TO AMERICA EMILIA," och alla brister ut i ett asgarv. Big Joe satt då i en rullstol med armarna utsträckta och skrek så hela ankomsthallen hörde nog. Roligt var det, och en kram fick jag!

Nästa sak jag kommer ihåg är att Cindy säger åt mig att ringa mamma och berätta att jag kommit fram, och Andrew sprang och hämtade mitt bagage..

Vi gick ut från flygplatsen och värmen bara slog emot mig. "Omg, it is so hot" var det enda jag gick ur mig och de skrattade och sade "we saw that one coming." På vägen hem fick jag en guidad tur av Joe. "Did you know that Phoenix is 517.126 square miles?" var det första han sa, och hela året retade vi honom för just detta! :)

När vi kom fram till huset var det första de gjorde att ge mig en läsk. "You have to drink all the time here in the desert," sa de. Sedan åt vi chokladtårta som det stod welcome to America på, och vi pratade mest hela kvällen. De hade massor med frågor om Sverige, och jag delade ut presenterna. De smakade på saltlakrits och tyckte det var det äckligaste de någonsin smakat, medan Little Joe tog över min lösgodispåse för han tyckte det var så underbart gott!

Det är ungefär det jag kommer ihåg från mitt första möte med familjen! :)