Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Jag får många olika reaktioner från folk när jag säger att min pojkvän bor i USA. Oftast inte de mest positiva. "Det kommer aldrig hålla" eller "tror du själv att det kommer funka?" är de vanligaste.

Att vara tillsammans med någon på andra sidan jorden är inte lätt, långt ifrån. Jag är van att somna brevid honom varje natt, vakna brevid honom varje morgon och träffa honom varje dag. Helt plötsligt är vi på olika kontinenter.

Vi pratade mycket om hur det skulle bli med oss när jag skulle åka hem. Vi hade varit tillsammans i tio månader när jag åkte hem. Ingen av oss ville göra slut då vi båda var kära i varandra. Vad är poängen med att göra slut då? Visst är det väldigt påfrestande att vara kär i någon man inte kan träffa och inte kan vara med, men vi tyckte inte det var värt att göra slut bara för vi var på olika kontinenter?

Genom Skype, MSN och internationella telefonkort pratar vi minst en gång om dagen, och det har vi gjort i en månads tid. Visst är det tidigt in i vårt långdistansförhållande att säga att det fungerar utmärkt och att det kommer hålla. För det vet vi inte. Vi vet inte om detta kommer hålla. Kanske är vi tillsammans i flera år till, kanske gör vi slut nästa vecka eller om ett år? Precis som med vilket annat förhållande som helst vet vi inte vad som kommer hända.

En kvinna jag träffade på planet hem till Sverige hade själv varit utbytesstudent i USA och träffat en kille. De var tillsammans i ett år, hon flyttade hem och gick klart skolan. Efter sin student flyttade hon tillbaka till sin kärlek, och nio år senare var de gifta och hade en dotter på ett år. Hon sa att är det verkligen värt att satsa på, ta chansen och lyssna på ditt hjärta.

En tjej jag pratat med här i Sverige hade ett långdistansförhållande med en kille fem timmar bort. De funkade i ett år, sedan gjorde de slut då det var för påfrestande att bara kunna träffas varje helg.

Jag är mycket medveten att det kan gå åt skogen, lika mycket som jag är medveten om att det kan hålla. Vad jag också vet är att jag är sjutton år, har hela livet framför mig och just nu är jag kär i en kille på andra sidan jorden. Jag är inte naiv och tror att vi kommer gifta oss, ha två söta barn och bo i ett stort hus tillsammans.

Vem vet vad som kommer hända under de två kommande åren som jag har kvar av gymnasiet? Vem vet vad som kommer hända i framtiden? Vi tar en dag i taget och ser vart de för oss. Jag hoppas med hela mitt hjärta att vi håller ihop ett bra tag till, även om det är så jobbigt att jag bara gråter av saknad vissa kvällar.

Trots de negativa kommentarerna om att det inte kommer hålla eller om att det är ett hopplöst försök, så gör det inte mig mindre kär. Jag är kär, så är det bara. Vad ni än säger, ändrar det inte vad jag tycker. Sedan får vi vad som händer i framtiden.
_______
Och ett stort tack till alla er som lämnar en positiv kommentar, bara något så litet som "jag tror ni fixar det här." Eller"snart ses ni igen, tänk positivt" gör mig så glad när saknaden blir för stor. Never stop believing.