Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Den 24e juni landade jag i Sverige. Snart två månader senare känns det som jag ändå inte är hemma.

Innan jag åkte från USA blev jag informerad om att saker och ting kommer vara annorlunda. "Dina vänner har förändrats, du har förändrats, det kommer vara annorlunda." Visst, tänkte jag. Jag anpassar mig väl?

En omvänd kulturchock, valde EF att kalla detta. Det är väl det minsta man kan säga. Helt plötsligt avskyr jag allt det gröna, jag ogillar allting som har med Sverige att göra, jag irriterar mig på saker som är helt normala. Det kändes som jag inte passade in här hemma. Jag tillhörde inte här. Det gjorde ont i mitt hjärta när jag mejlade mina kompisar eller när vi pratade över facebook/myspace. Varför lämnade jag det underbara livet i USA? Varför satt jag mig på planet och åkte från det som fick mig att så bra, är tankar som slagit nu när jag kommit hem.

Att jag jobbade i fyra veckor direkt efter jag kom hem gjorde nog så jag inte riktigt kom in i det vanliga på en gång. Somarjobbet var ju också helt nytt, något jag inte gör annars.

När jag åkte från USA kände jag ändå att jag var redo att åka hem. Även om det var jobbigt att lämna livet där så skulle det bli skönt att komma hem. Jag saknade min familj och mina vänner så mycket så jag höll på att spricka. Men sen kom jag hem och allting kändes så fel.

Tråkigt nog har jag precis om EF sade, med stor sannorlikhet förlorat några vänner när jag var borta. Folk har förändrats och jag vet att jag har förändrats. Men sådant är livet. Saker och ting förändras. Jag måste inse att det är annorlunda.

Men idag kändes det att det kanske är påväg att vända ändå. Jag fikade med mina underbara vänner Sreinech, Emma och Niclas. Mickis ringde och frågade om vi skulle träna imorgon. Naturliga saker kommer in i vardagen igen.

Skolan börjar om två veckor, jag ska fokusera på att ta körkort och saker faller på plats i vardagen. Det gör inte lika ont när jag mejlar Niqi och Zee, istället planerar vi vad vi ska göra när jag kommer i Oktober och hälsar på.

Om 71 dagar åker jag tillbaka till mitt andra hem, på andra sidan atlanten. Jag ska ta vara på varje minut med mina vänner och min pojkvän. Jag ska njuta av varje sekund där borta.

Även om det känns som jag inte passar in och även om min omvända kulturchock mer eller mindre spökar lite då och då, så kan jag fokusera på att jag kommer komma tillbaka till Phoenix en dag. Jorden går inte under för att jag inte är där just nu. Jag är hemma, med min underbara familj och mina vänner, och det blir lite bättre, varje dag. I USA spenderade jag kvällar att gråta av förtvivlan för jag kände ibland att jag bara ville hem till mamma. Men självklart tänker jag inte tillbaka på de dagarna nu.

Jag behövde träffa er idag mina fina vänner! Sakta men säkert faller allting på plats hemma igen, och även om saker är annorlunda så kommer allting bli bra.

Precis som jag sagt förut ångrar jag inte en sekund att jag åkte till USA. Jag har två hem nu. Ett i Sverige, ett i USA. Jag är så tacksam att jag fått uppleva allting jag gjort under de senaste tio månaderna, och lärorikt har det varit.

Tack till alla mina fina vänner som finns där för mig. Lyssnar på mitt eviga tjat om USA och allt annat. Skickar ett sms och frågar hur det är eller ringer för att småprata. Ni är bäst i världen och jag älskar er!