Emilia Jansson - college i USA - Arizona

Många har frågat hur jag hanterade hemlängtan när jag var i USA.

Direkt när jag kom till USA så kände jag ingen hemlängtan. Visst var det läskigt att vara utan mamma och pappa alldeles ensam på andra sidan jorden, men jag var så nyfiken på allting. Ny omgivning, människor, skola. Allting var så spännande! En dag, tre veckor efter jag kommit till Phoenix så stod jag och dammsög. Helt plötsligt slog det mig. Hemlängtan. Jag kände mig så ensam, så liten.

Det längsta jag varit ifrån min familj innan jag åkte till USA var två veckor, så när tre veckor passerat i USA slog hemlängtan för första gången på riktigt. Jag grät och jag grät. "Hur fan ska jag klara mig i tio månader till" tänkte jag.

Innan du åker blir du informerad flera gånger om att du kommer få hemlängtan osv.. Jag visste ju innan att jag skulle längta hem, det är ju onormalt om man inte gör det. Men jag trodde aldrig det skulle kännas så mycket som det gjorde.

Det EF sa till mig var att inte ringa hem när man fick hemlängtan, för det skulle bara göra saken värre. Jag var såklart ledsen, så jag frågade Cindy vad hon tyckte jag skulle göra. Hon sa att jag skulle ringa hem till mamma. Det var ju henne jag saknade, varför skulle jag prata med någon annan? Sagt och gjort, jag ringde hem till mamma.

Vi pratade helt vanligt, jag vet inte ens om jag nämde att jag hade sådan hemlängtan. Men jag insåg att saker var precis som vanligt hemma. Mamma sa att hon saknade mig, hon berättade vad de hade gjort under dagen och det kändes precis som jag var hemma hos pappa och bara ringde mamma för att fråga något.

Jag tror till viss del att EF har rätt, pratar man med vännerna och familjen hemma flera gången i veckan är det nog så att hemlängtan växer sig större än annars. Jag och min mamma pratade varje lördag. Ibland bara på msn, ibland på skype. Det var då det funkade bäst med tidsskillnader osv. Ibland hann vi inte prata, ibland pratade vi både lördag och söndag. Jag ringde min pappa varannan vecka ungefär, då vi använde oss av internationella telefonkort.

Ibland när hemlängtan trängde sig på och det var alldeles för sent för att ringa hem till Sverige så försökte jag hålla mig sysselsatt. Jag städade rummet, pysslade med något, pratade med Christopher eller Cindy, som ibland drog iväg mig till affären eller ut någonstans bara för att jag skulle få tankarna på annat.

Det är svårt att förstå innan man åker, hur det kommer kännas att få hemlängtan. Det här låter säkert hemskt, men jag hade mindre hemlängtan än jag trodde. När den trängde på försökte jag så gott det gick att tänka att jag vara bara i USA och gjorde det här en gång, och det var NU! Visst funkade det inte alltid och jag spenderade kvällar med att gråta, men det är sådant som är förväntat och det kommer hända. Hur konstigt är det inte om du inte längtar efter din familj och dina vänner?

Det låter konstigt men nu när jag kommit tillbaka till Sverige så har jag hemlängtan efter USA istället, men då får jag påminna mig om att det fanns sådana här dagar i USA också, då jag skulle gjort vad som helst för att få sitta hemma vid köksbordet och äta mammas hemlagade mat.

Ha i bakhuvudet att även om det gör ont att vara hemifrån, så blir det alltid bättre. De positiva sakerna du upplever under ditt år väger över de dagar/kvällar du har hemlängtan. Det gäller att ta vara på tiden. Njut av varje minut. Precis som folk sa till mig innan jag åkte: "Det kommer vara över innan du anar det."  Och det är sant. 

Nu ska jag istället för att längta tillbaka till USA njuta av att jag sitter hemma med min fina familj en helt vanlig torsdagkväll. För det var ju sådant här jag saknade när jag var borta, och jag vet att jag kommer tillbaka till Phoenix snart. Tänker jag på hur lång tid det är känns det bara längre.

Nu blev det långt, men det jag ville försöka säga med det här är att vissa kvällar är det jävligt jobbigt, men ta vara på varenda minut, för det kommer gå så himla fort, även om det inte känns så alla dagar!