I speak fast and I'm not gonna repeat myself.

Lördagkväll... Vad finns det att säga? Jag vill säga så mycket, eller i det här fallet skriva så mycket. Men jag vet inte vart jag ska börja. Egentligen finns det inte så mycket att säga, det finns något att säga. Jag vet bara inte vad det där något är.

Jag har ont i magen.. Sådär ont man får när man vet att någonting inte är rätt. Det känns som jag gjort någonting jättefel, när jag vet att jag själva verket bara sagt vad jag tycker. Men det är ju inte heller alltid så jäkla lyckat. Men det är så svårt när jag inte vet.

Det är bara 13 dagar kvar till skolavslutningen. Sedan är det sommarlov. Damn, jag saknar den förra sommaren. Will things ever be the same? Jag saknar slovakien, jag saknar de varma kvällarna med Jess & Malin, jag saknar Sthlm, jag saknar allt.. Allt allt allt..

Hela tiden har jag gått och sagt att jag inte kommer sakna klassen. Nej, jag kommer kanske inte det. Men jag kommer sakna er. Jag kommer sakna de få personer som får mig le, får mig klara det genom dagen och gå därifrån med ett leénde. Jag kommer sakna julrevyn, jag kommer sakna rasterna, jag kommer sakna känslan att veta att ni finns där hela tiden, fast jag säger att jag inte orkar med er ibland. Jag kommer sakna att inte ha er vid min sida, varje minut.. Tro det eller ej så skulle jag inte klara det utan er.. Tack för att ni finns, och förlåt för att jag sällan visar min tacksamhet. Jag borde säga till er varje dag att jag aldrig skulle överleva utan er.

Jag kommer sakna de roliga stunderna vi haft, som egentligen är alldelles obetydliga för vissa, men som sätter sig långt in på andra..

Nu blev det ett inlägg präglat av obetydliga känslor och förvirrande meningar som egentligen inte spelar så stor roll.
__________

I can't tell you in words how sorry I am, for being afraid to love and be loved in return.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Syns ej)

URL:

Kommentar:

Trackback