Indestructible?
Jag var på gymmet igår. Hade session med Frank, min PT (den jag bytte till). När jag värmde upp på löpbandet kom min gamla PT (PT sales managern) och pratade med mig. Frågade varför jag inte varit på gymmet på senaste tiden och där står jag tom på ord. Till slut fick jag ur mig att jag kände så mycket press och klarade inte av att träna utan att få ångest. Vi pratade ett tag och han sade i princip att jag ska träna för min skull, och det är okej att äta cookies och annat då och då, jag kommer inte gå upp i vikt. Han sade även att det är inte bra att jag är nere, för jag är alltid annars så glad och gör alltid dem på gymmet glada (ärlig eller inte, I don't know). Var så nära på att börja gråta och det såg han nog.
På ett sätt var det trevligt att han kom fram. Det kändes bra att bli sedd, att han märkt att jag varit borta i två veckor. Kanske kollade han min inloggningsinfo i systemet, vad vet jag? Men han frågade i alla fall. Han frågade om jag skulle fortsätta med personlig träning och jag sade ja, men jag måste ta mig lite tid att hitta någon sorts balans. Han påminde mig att jag ville träna för två veckor sedan, och jag kommer hitta tillbaka dit men det kommer kanske ta lite tid. En del av mig tyckte det var trevligt att han motiverade mig, men en annan del kände att han endast pushade mig för att tjäna pengar? Jaja, nu är jag kanske lite väl negativ.
Nu till något bättre. Det var skönt att träna igår. Pratade med Frank och kände mig så mycket bättre. Frank är toppen, han lyssnar på mig och pratar med mig om det jag tycker är jobbigt. Vi körde mage, 300 reps. Idag har jag sådan träningsvärk att jag måste rulla ut ur sängen. Men bättre mår jag.
Kommentarer
Trackback