Look after my heart — I’ve left it with you.

Jag får ofta frågan "saknar du honom inte galet mycket?" när det kommer på tal att jag och min pojkvän bor på olika kontinenter.

Visst saknar jag honom varje minut jag inte är med honom, men det hjälper faktiskt inte att sakna. När man bor så långt ifrån varandra, och spenderar så mycket tid ifrån varandra, så är det jobbigt att gå och längta exakt hela tiden. Tiden går ju liksom inte fortare för det.

Jag låter inte mig själv sakna honom så mycket (eller okej, jag försöker). Jag tror många långdistansare gör likadant. Jag försöker hålla mig så sysselsatt som möjligt om dagarna, för att tiden ska gå fort.

Men sedan bara exploderar allt, typ tre-fyra dagar innan man träffas igen. Jag blir som ett litet barn på julafton. Jag blir alldeles bubblig över söta mail, springer runt och ler för mig själv och bara längtar så jag nästan spricker.

Nu längtar jag så jag nästan springer. Två dagar kvar!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Syns ej)

URL:

Kommentar:

Trackback